De flesta mätappar är ett enskilt instrument med en skärm: en bullermätare, en kompass, en ljusmätare. Du öppnar den, läser av ett värde, stänger den. Värdet är borta så fort appen stängs.

Sentio är byggt tvärtom. Det utgår från att värdet är värt att spara, att det hör till något i ditt liv och att dess betydelse oftast kommer från jämförelser snarare än från själva mätningen. Det antagandet ger upphov till tre koncept — verktyg, objekt och aktiviteter — och när du väl har dessa tre är hela appen förklarad.

Verktyg: en mätning

Ett verktyg är ett sätt att ställa en fråga till den fysiska världen med hjälp av hårdvaran i din ficka. Knacka på en frukt och registrera avklingningen. Håll upp kameran och läs av färgen på en vägg. Rikta ficklampan mot en yta och mät hur mycket ljus som reflekteras. Spela upp ett svep genom högtalaren och lyssna på hur rummet påverkar det.

Det finns tjugosex av dem i dag, och de delas in i fyra familjer som ställer allt högre krav på omvärlden:

Det sista kravet är en grundläggande egenskap hos varje verktyg snarare än en fotnot i instruktionerna, så fliken Verktyg kan filtrera på det: visa mig vad jag kan göra just nu, ensam, med bara den här telefonen — eller visa mig allt, eftersom jag har en andra telefon på bordet.

Ett konkret exempel: är den här bänkskivan solid?

Du är i en butik framför en disk som beskrivs vara av sten. Öppna knacktestet för material, håll telefonen ungefär en handsbredd från ytan och knacka bestämt med en knoge tre gånger. Varje knackning tar cirka 50 millisekunder på sig att berätta vad den har att säga. Appen hittar startpunkten för varje knackning, isolerar dess utklingning och rapporterar två siffror: den dominerande resonansfrekvensen och hur snabbt klangen dämpas.

Solid sten klingar högt och dör ut långsamt. Ett laminat över spånskiva klingar lägre och dör ut snabbt. En ihålig gipsvägg klingar knappt alls. Du läser inte av ett utslag på en skärm så mycket som du läser av skillnaden mellan disken framför dig och den tre gångar bort — vilket tar ytterligare 20 sekunder och är jämförelsen som faktiskt avgör frågan.

Ett andra exempel: håller kylskåpet på att bli sämre?

Ditt kylskåp har börjat låta. Öppna verktyget för ljudspektrum, håll telefonen tre decimeter från kompressorn, spela in i fem sekunder. Du får frekvensens fingeravtryck: var energin ligger, vilka övertoner som sticker ut, hur starka topparna är i förhållande till brusgolvet.

I sig själv är det en bild, inte en diagnos. Värdet ligger i att du kan spela in samma fem sekunder nästa månad, från exakt samma ställe, och lägga de två ovanpå varandra. En ny topp vid tre gånger kompressorns driftfrekvens som inte fanns där i augusti är en verklig upptäckt om ditt kylskåp. Det är inte ett absolut tal i decibel.

Objekt: vad mätningen handlar om

Det är den här delen som gör exemplet med kylskåpet möjligt, och det är det koncept som de flesta mätningsappar hoppar över.

Sentio har en katalog över de saker du mäter, nästlad i fyra nivåer: en kategori (Vitvaror) innehåller ett objekt (kökskylskåpet), vilket i sin tur innehåller ett scenario — ett användningsfall, som "kompressorljud, fram till vänster, 30 cm" — vilket innehåller själva mätningarna. Ett scenario bär med sig det verktyg det använder som standard, så att upprepa en avläsning en månad senare kräver bara ett tryck, och det upprepar samma inställning snarare än en uppskattning av den.

Du behöver inte kategorisera något i förväg. En mätning kan sparas utan tilldelning och kopplas till ett objekt senare, vilket är vad som oftast händer i en butik: mät först, bestäm vad det var efteråt.

Varje mätning kan också få en facit-etikett i efterhand. Du knackade på melonen i tisdags; du skar upp den på lördagen; etiketten hamnar på tisdagens mätning, där den förvandlar en inspelning till ett träningsexempel från en riktig frukt på en riktig telefon. Den loopen är avsiktlig: klassificerarna blir bättre för att folk använde verktygen, inte före.

Varför katalogen är den ärliga delen av produkten: en telefon kan inte berätta för dig att en bänkskiva är av granit, och alla appar som hävdar motsatsen gissar på din bekostnad. Vad en telefon faktiskt gör bra är att berätta för dig att denna yta skiljer sig från den där, eller att den här maskinen skiljer sig från hur den lät förr. En jämförelse behöver en plats för att spara historiken — den platsen är objektet.

Aktiviteter: flera verktyg, ett jobb

Vissa frågor ryms inte i en enskild mätning. "Är min sovrumsvägg tillräckligt tjock för att dämpa grannens tv?" kräver en referensmätning och en mätning av det transmitterade ljudet. "Borde jag kontrollera min hörsel?" kräver en sekvens av toner på kontrollerade nivåer, i rätt ordning, där resultaten hålls samman. "Vilket material är det här?" är mer tillförlitligt när tre knackningar stämmer överens än när en enda knackning verkar säker.

En aktivitet är en guidad procedur som länkar samman verktyg för ett visst jobb. Den vägleder dig genom stegen, talar om vad som måste gälla före varje mätning, och — detta är den del som är värd att insistera på — vägrar att ge ett svar när mätningarna inte stämmer överens med varandra. En aktivitet som rycker på axlarna och tar ett genomsnitt av motstridiga data är värre än ingen aktivitet alls, eftersom den tvättar bort osäkerhet och gör om den till en siffra som ser tillförlitlig ut.

Aktivitetssessioner är flyktiga till sin natur. Du kör en, du får ditt svar, och ingenting skrivs till katalogen förrän du trycker på "Spara till Objekt" — varpå den sparar vanliga mätningar, sorterade under vanliga objekt, omöjliga att skilja från dem du tog manuellt. Det finns ingen andra, parallell datatyp.

Det finns fyra aktiviteter idag. Det fanns sju: tre av dem visade sig vara protokoll som mäter två gånger med en sensor, och en procedur som inte länkar samman någonting är bara ett verktyg i utklädnad, så de blev verktyg istället. Koncepten ska förtjäna sin plats.

En plattform, inte ett fast instrument

Antalet verktyg i det andra stycket i det här avsnittet har hunnit bli felaktigt tre gånger under tiden det här inlägget skrevs, och det är just det som är poängen.

En mätning sparas som en verktygsidentifierare plus en opak payload med egenskaper. Att lägga till ett nytt verktyg innebär bara att lägga till en post i ett register och den analys som fyller den payloaden — det är aldrig en ändring av hur mätningar sparas, aldrig en migrering, aldrig en anledning till att din befintliga historik blir oläslig. Det är ett medvetet arkitektoniskt val, och det är det som gör att "sensorlistan fortsätter att växa" blir ett löfte snarare än ett marknadsföringsknep.

Så den ärliga beskrivningen av appen är inte "en ljusmätare och en ljudmätare i en och samma nedladdning". Det är en plattform för att mäta fysikaliska värden med sensorerna du redan äger, spara dem kopplade till de objekt de beskriver och se hur de förändras över tid. Nya verktyg tillkommer; dina inspelningar av kylskåpet från förra året ligger fortfarande fint sida vid sida med årets. Instrumentet blir bättre medan historiken förblir intakt.

Och allt körs på enheten. Analysen tar under en sekund, nätverket är valfritt, och ingenting lämnar telefonen såvida du inte loggar in och trycker på synkronisera. En mätningsplattform som slutar fungera i en källare, ett lager eller på ett fält mäter inte den värld du faktiskt lever i.

Var du ska börja

Om du vill ha en kartläggning av vad sensorerna kan och inte kan göra, läs vad en telefon faktiskt kan mäta, och sedan den ärliga jämförelsen med riktiga instrument. Om du hellre bara vill prova ett spelar webbappen in ett riktigt ljudspektrum direkt i din webbläsare utan att du behöver något konto — rikta den bara mot något som brummar.